Vila i frid, G-K!

Så har en till hjälte från gamla Melodiradion gått till den stora dragspelsorkestern ovan där. Rune Gnestadius, Gnesta-Kalle. Vi ärar honom med den Friarvalsen:



Är det bara jag som saknar Melodiradion? Kanalen där man fick höra ALLT. Dragspel, fiol, hårdrock, visor, roliga sketcher med Martin Ljung och Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, och artister som Sone Banger, Busk-Margit Jonsson, Beatles, Rolling Stones, Hollies, Flickery Flies, Vårat Gäng, Povel Ramel, Pekka Langer... En slags invantarium över allt som fanns och som utbildade oss i kunskap om allt som hände på scenen.
Nu kan man välja en station med sin egen musiksort och snöa in på den fullkomligt, och aldrig veta att Alte Kameraden med Povel och hans gäng var det roligaste som fanns. Aldrig mer hör vi Svarta Malin med Martin Ljung, Det ska vi fira med Karin Juel, Kvällstoppen med Carl-Eiwar och sedermera Kersti Adams-Ray, Pop 64 med Klas Burling, Tio i topp, Sveriges bilradio, Aftonblues, Mera blues, Bättre sänt än aldrig, Smoke rings med den hese Leif Andersson. Eller Besökstid på torsdagar, där de alltid spelade Det finns en stad ovan molnen och folk hälsade till släkten som låg inlagda på serafimern här och sanatoriet där ...
Eller Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, mannen som gav naturskildringar ett ansikte.
Och det var så lätt att hålla reda på allt, alla lyssnade på samma radio.
Dessutom blev vi ena jävlar på att lösa Melodikrysset, innan Idol och den utökade Schlagerfestivalen matade in likadana låtar i massupplaga, som en skvalets Stalinorgel.

Och ändå klagade vi på att det var för lite av vår musik. Men det var det inte. Det var massor. Man saknar inte lp-n förrän skivhyllan är tom.

Suck.

Till sist en favorit från barndomen:

... eller den här?

Kommer ni ihåg den här?

Ljuvligt ludd i örat

Såg P-Floyd igår, Dalarnas hommage till Pink Floyd. Mycket trevligt musikkapell som spelade PF:s låtar både troget, nära och roligt. Mer skoj än originalet, kanske inte helt perfekt men med en klackspark som gav den där luddiga, flummiga, varma, ombonade känslan man upplevde när Meddle-skivan las på tallriken första gången 1972.
Och vilken ljusshow! Som på rikt fast mini, så det fick plats i K-huset i Lule.
Till och med sången satt så småningom helt perfekt, inte bara från körtjejerna som var ena riktiga fantomer, utan basisten som lät lite som Peter Gabriel och sångaren/gitarristen som lät som Robert Fripp i KIng Crimson.
Köpte både cd-n och tishan. Kul med merchandising. Måste hitta på nåt skoj som vårt band kan kränga också. Små stenar eller svartvinbärssaft med Mullrammeletiketten. Hihi. Eller ramlad mull i små kuvert!

Fast det blev lite öronsus, trots öronproppar blev man vimmelkantig av dånet från scenen.

Höstens sista paddel?

Medan det ännu är lite sol och värme och vattnet i älven håller sig över 12 grader blötte jag ner Tsunami 140:n i lördags. Vackra höstfärger på land och äntligen det där nästan platta vattnet som vi inte sett på hela sommaren, när sjöbrisen härjat varje dag. Den där perfekta paddeldagen var alltså äntligen här!

Bra dag att testa nya vingpaddeln, delbar, i kolfiber. Lätt som en fjäder och verkligt effektiv. Hade hur kul som helst medan jag kavade fram och tillbaka och grunnade på hur man kan göra en kanotvagn som är hopfällbar och perfekt. Så man kan ta med den i kajaken och slipper gömma den i ett buskage bland huggormarna.
Tyvärr glömde jag ta med neoprenhandskarna så det blev rätt kallt om fingrarna efter ett tag och jag var tvungen ta mig i land.

Provade nya paddeljackan också. Trevligt plagg, men oväntad effekt var att gummimuddarna klämde åt om handlederna så jag fick kraftlösa fingrar. Vilket gjorde det nästan omöjligt att klämma fast kapellet runt sittbrunnen. Jävlars.

Livet från den sjöiga sidan

Om man ser det vanliga från ett annat håll blir det genast det ovanliga, det exotiska, det fantastiska. Det behöver bara ligga bakom en dunge med björkar och alar så är det en helt annan värld, som ytterst få har skådat:



Ett vanligt hyreshus kan plötsligt vara ett slott i en park:




Eller en liten vik som inte syns från landsidan kan vara en flytande ö i Everglades i Florida, där det när som helst kan hoppa i en alligator och sätta kurs mot oss. Se upp för flamingoer:



Ett rött hus med vita knutar kan vara en grosshandlarvilla i Stockholms skärgård, där en honorärkonsul från Östermalm tillbringar helgerna under sommaren och konsulns k. hustru och pigan Elin vistas hela sommaren tillsammans med de välartade barnen Karl-Östen och Pernilla Sofie:




Mitt i sjön ligger det en halvt sjunken riddarborg, direkt från Fångarna på fortet:




Plötsligt är hela stora havet där framme, det är bara att paddla på så är vi snart i Västindien:




En alldeles egen hamn gömmer sig mellan några buskar:




Och på film:

Mitt sommarlov - eller ett kassaskåp i en banan

Spelmansstämman ska vara solig och glad och ha en massa folk som dansar omkring.
I år var det inte soligt men glatt, men inte en massa folk. Några trägna som tittade på ett gäng tuffa ungar som dansade skiten ur alla andra.

Paraply var inte dumt:






På midsommarafton däremot var det tokigt, galet, hysteriskt fint väder. Vi stökade undan lite löst folk så vi fick plats på våra filtar, där sillar, krämfräsch, gräslök och dricka fick plats. Och tunnbröd!
Över 5.000 folk hade vi i sällskap.
Och en gudsnådelig röst från scenen, som minde om saliga Jan Sparring eller Artur Erikson. Såna där vattenkammade barytoner.




På söndan efter midsommar var det som vanligt sport, knytkalas, spelande av fioler och lite skvaller i byn:




Kajakutflykt med ungdomarna och patriarken, den där fyrkantiga figuren som ser ut som ett kassaskåp i en banan.
Ungdomarna passar bättre som omslagsbilder för sporten; men alla ska ju få vara med?
Härlig dag och varmt i vattnet. Föga anade vi att det inte skulle bli så mycket mer riktig sommarvämre, efter slutet av juni blev det varannan dag regn och varannan dag sol. Men bara 18 grader som mest.
En normal burrsommar.
Fast det var en generalisering, eftersom semestern tog slut mitt i alltihop.









Fikor vi minns

Vi fikade i massor bland annat i Löjtnantsbostället:




I Lövskär vid havet:






På Evas konst-iga:




I byn söderut:




... sen odlades det persilja och pratades dito,




En ny ytterdörr blev det med mycken norsk möda och en massa list:




Och så blev det en vägg i garaget som blev full i kajaker:




Minigolf hann vi också med:



... fast det kommer väl mer?

Krossade illusioner

När man läser om paddling i nördtidningarna och böcker är det alltid fint väder, alldeles platt vatten och inga andra båtar nånstans.
Varje paddeltag bär i 25 meter och det blir en fin rak kölstrimma i vattnet.

I verkligheten är det sjöbris varenda förbannade dag, och här
vid ostkusten innebär det upp till 8 sekundmeter så fort solen
skiner.

Blä.

Så den där vilsamma, perfekta, paddlingen ser man bara på väg in mot land eftersom det alltid blåser ditåt.
Då blir det surf i stället. Full fart framåt!

Men då kan man inte heller vila sig, då måste man styra så man
inte kantrar,

Håhåjaja.


Får väl sjösätta i trädgårdsdammen.

Fast häromdan kom vi faktiskt iväg en bit mot de två meter
höga vågorna. Ett par kilometer.

Sen hem i fem knop.

Kanske det är rätt kul ändå.

Annars kan man ju traska iväg och titta på kanot-SM.

Live.




Häromdan fick kompis Ö från Lofoten testa det ljuva livet på blöjan den blå i gula K2:an Elvegris. Blev uppskattat.
Med J som lärare gick det jättebra.
Så nu har vi värvat en till.

Hihi.



Och här på film:

Till femte dimensionen med röd kryptonit

Så fort jag slår på TV6 är det Smallville, den där ursäkten till serie efter Stålpojken-tidningen.

Där inget stämmer.

Stålpojken slåss inte mot banditer från yttre rymden, Lex Luthor är inte ärkefiende, fast bara nästan, den där figuren som var så svår att stava, Mzypltyzyk eller vad det var, som smiter från femte dimensionen och gör livet surt för Stålpojken, är inte med. Och hans föräldrar är mycket yngre än på riktigt.
Och det viktigaste av allt, Lana Lang kämpade i tidningen som besatt för att avslöja Stålpojkens hemliga identitet, som vi nu kan avslöja var Clark Kent.

Nej. Så fort jag slagit över till TV6 står Clark Kent och Lana Lang där och stirrar varann i ögonen för att de nyss blivit kära eller ska göra slut eller Clark tröstar Lana eller tvärtom. Eller då har Clark kommit till insikt. Insikt om att det här förhållandet inte fungerar.
Och så lite lite äventyr.
Fast mest tittar de varann i ögonen.
Och Lana Lang är sötare än hundra liter honung.

Har för mig hon var mer robust i serietidningen. Som en flickskolehockeyspelare typ.

Nej, Stålpojken, Läderlappen, Rymdens hjältar och Gigant (just det, unga vänner, på den tiden talade man svenska i Sverige) var betydligt roligare att läsa tillsammans med kompisarna i tioårsåldern i ett instängt pojkrum där vi käkade godis och fes ikapp.

Och föräldrarna trodde att serietidningar var den stora faran för vårt intellekt och förstånd. Och popmusik.

Inte datorer och TV-program och droger.

Boden igen

Boden är en stad man inte blir klok på. Dels hittar man inte där. Dels kan den vara både trist och dels alldeles ... skaplig.


Dels kan där vara både kul och tråkigt som synes.


Bodensarna gillar nostalgi. Det kanske var bättre förr.


Sen finns det en himla massa hus som ser ut så här.
Förr fick man inte fotografera i Boden för allt var hemligt. Utom för de som gjorde lumpen där. Och de som hälsade på. Och de som bodde där. Och spionerande satelliter hade nog ganska bra reda på läget också.
De som led mest var nog de som skulle hälsa på en bodensare. Dels hittade man inte vägen till sin kompis och dels hittade man inte därifrån. Det fanns inga gatskyltar nämligen.
Vi tillbringade en eftermiddag i Boden då vi letade efter vägen till Luleå. Vi kom upp på en klipphylla vid ett villaområde där vi på långt håll såg bilarna som färdades till Luleå och vi ville så gärna vara där, men vi hittade ju inte till vägen!


Man kan också se märkvärdiga saker i skyn. Folk som sitter i en anordning av stålrör och flyger omkring.
De kanske jagar lyckan.
Eller då är det för att se nåt annat än Boden.


Det är också en modern stad, med gågata.


Sen kan man åka därifrån. Då ser det ut så här.

Hej då, Boden! Vi kanske kommer och fikar nån gång.

Jag har blivit med jack!

Eller rättare sagt jacka.

Nya paddeljackan kom idag, gul, glittrig och grann. Med reflexer. Och rätt lagom i storleken också, med stiliga puffiga ärmar.

Efter att ha krängt på mig den och när rysningarna av cellskräck bedarrat, kändes den rätt okej. Som att dra på en halv dykardräkt.

Svopp!

Verkar väldigt vattentät med muddar och latexgrejer att trä armar och huvud genom.

Åhhhheeeeej ... PLOPP, typ. Och så slog huvet ut som en blomknopp genom det övre hålet. Hoppas inte huvet växer innan man försöker dra den av sig. Tillräckligt knepigt att få av den nu.

Samma med händerna, fast PLOPP PLOPP. Tajta muddar så man ser blodådrorna på händernas översida.

Gott om fickor och dragkedjor, kardborrebandlås överallt och dubbla grejer så man kan trä in den i kajakkapellet så det hålls riktigt torrt när vågorna slår över huvudet. Som en sluss.

Och det bästa av allt: det finns blixtlåsluckor under armhålorna så man kan vädra ut svetten! Foff ut med den dåliga luften, bara.

Nu ser man bara fram emot att den halvmetertjopcka isen försvinner från sjön.

I morgon ska det snöa.

Musik hela helgen

I helgen var vi i Ume och kollade in Umefolk, folkmusikfest i kubik. Yohoj vad bra allting var! Fioler och nyckelharpor och cajoner och darboukor och gitarrer och tjusiga tjejer som sjöng vackert och mandolor och cimbalom och Orientexpresser och nästans eurovisionsschlagerdam från Bosnien som ägde scenen och söta folkdanstjejer från Finland och tokbra visor och Punsch och bäst av allt: Ethno in transit, ett gäng 25-åriga hjältar som var typ bättre än allt. Och som avslutade festivalen med att spela låtar som gick i varandra, i full fart, utan paus, i en timme och en kvart!
Och varmkorvmoj som öppnade precis i rättan tid, toaletter som hade papperet kvar mat och pub och sjuttiarton scener i samma hus.
Kom igen Luleå, slå det här!

Sen åkte vi hem i snöröken, fikade på Stigs i Skellefte, hade en skrämmande närkontakt med långtradare i snörök som fick för sig att bromsa och möttes av oskottad gård med en stor snöhög i mitten som dolde en Saab.

Jo, jag fyllde år också, en himla massa, och blev firad av två favoritdöttrar!


Lyssna på de bästa banden här:
http://www.myspace.com/ethnointransit
http://www.myspace.com/punschfolk
http://www.myspace.com/starecure
http://www.myspace.com/nordicmusic
http://www.myspace.com/lyyfolk
http://www.myspace.com/allafagra

Lista på artisterna och bilder från förra året:
http://umefolk.umeafolkmusik.se/

Kajakjakt - 1930-tal

I den hembyggda kajaken syns bloggörens gode fader. Paddlandet sker troligen i ett avsnitt av Ljungan, vid Alby i Medelpad.
Kajaken byggdes från en ritning köpt av Clas Ohlson i Insjön. Parallellt med detta bygge snickrades en likadan farkost ihop av faderns svåger, men svågerns blev lite finare än den andra. Därför byttes fartyg med en slant emellan.
Troligtvis var bygget smala spant i trä, klädda med duk.
Hiskeliga historier har berättats om framfarten, bland annat hur det emellanåt paddlades strax ovanför dammluckorna vid kraftverket i byn.
Notera också avsaknaden av nutidens attribut i sammanhanget; flytväst, mistlur, GPS-enhet, uppblåsbar paddelflottör, vattenflaska i plast, gummilinor på däck, inplastat sjökort, kompass, roder, bärlinor, hjälm alternativt tropikhjälm eller solhatt, torrdräkt och lanterna.

Nu är det bara ...

... fem månader kvar till sjösättning. Tappa inte hoppet! Jihooo!
En blöt kajak i trädgårdsbäcken är bättre än tio kajaker i öknen.
Jopp.

DDT, het sommar, svid och utedass

Sommaren 1959 var det rekordvärme, t.o.m. i Jämtland. Och till och med vid vår stuga som låg vid en skogsväg och granne med järnvägen.

Jag var livrädd för kusar, insekter alltså, och dom hade vi gott om. Mest tack vare att grannen var en plantskola där det fanns timmerkusar (snytbaggar) som var stora som Dinky Toys-bilar, getingar i massor och mygg nåt så in i Norden. Eller in i Mellannorland i alla fall.
När de bet mig baddade mamma med Salubrin, som sved och luktade gott. Luktade sommar.
Myggen blev iböand för svår, då tog vi fram Flitsprutan. Den var full med DDT som man pumpade omkring i luften så myggen försvann och så luktade det gott. Fast det var skitgiftigt.

På plantskolan sprutade de DDT med tankar stora som ryggsäckar med en slang och sprutmunstycken som de gick omkring med. Utan andningsskydd.

I köket hade vi en tvålågig fotogenspis som mamma pumpade igång när det var dags för mat, så att den väste som en orm med lungor likt en operasångare.
Vattnet hämtade vi från ån som låg på andra sidan vägen och järnvägen. Det gällde att se upp när man gick till ån för tågen kom jättefort. Man fick lägga örat mot rälsen och lyssna innan man gick över.
Fast tågen gick inte lika fort som X2000.

På utedasset, som låg i ett ödsligt hörn av den stora tomten, hade vi släckt kalk att spola med efter förrättat tarv. Kom inte ihåg vilka tidningar som låg där, hade knappt lärt mig läsa. I dörren var det ett utsågat hjärta.
På natten vågade man inte gå dit ensam.

Min snälle storebror byggde en grävmaskin åt mig, finare än den som fanns på järnhandeln (som också sålde leksaker) med spakar och en skopa gjord av en halv kaffeburk. Troligen Cirkelkaffe.

Mamma bakade sockerkaka på mix, köpt i den närbelägna byns handelsbod, dit vi cyklade ibland genom skogen. Hon hällde vatten i mixpaketet och skakade om och så ner i formen och in i den vedeldade ugnen. Vi åt den med hemkokt åkerbärssaft, gjorde på essens från Saturnus, ute på tomten i trädgårdsmöbeln. Mamma drack bryggkaffe.

Vi var de enda i byn som inte kokade kaffet.

I brotrappen bodde det en miljon spindlar, som jag lekte med på morgnarna innan de andra stigit upp. Jag var inte rädd för dom. Morgonsolen var varm och man såg moln av insekter som svävade omkring som stora lösa bollar. Massvis med fåglar levde om i skogen.

En gång tjuvbromsade tåget så det blev gnistor som tände på slyet på banvallen. Det spred sig och blev en rejäl skogsbrand runt omkring huset.
Då var vi jätterädda.

Brandkåren kom och försökte släcka, militären också. Efter några dar hade det slutat ryka. Men efter en vecka tog det fart igen. Det hade brunnit under jorden och spritt sig. De lösgående, busiga fjällkossorna, som brukade tycka det var kul att skrämma slag på mig när vi gick till bonden och hämtade mjölk, sprang kors och tvärs i skogen och fick sen stanna inne i lagårn tills det brunnit färdigt.

Ibland kom åskväder som i vildavästernfilmer. Det kunde hålla på en hel dag, det gick fram och tillbaka.

Mina syskon sov i en liten stuga i andra änden av tomten, och en natt hade jag fått lov att sova där också. Men jag blev så mörkrädd så mamma och pappa fick komma och hämta mig mitt i natten. De hade en primuslampa som sken som solen och väste som fotogenköket.

Vi badade i ån där vi hämtade vatten. Storebror byggde en damm och och dämde upp så det blev tillräckligt djupt för att simma (om man kunde). Han byggde en flotte till mig som jag paddlade omkring med.

Ån var jättelång och gick kors och tvärs genom skogen. Det var jättespännande att paddla uppför den och se vad som fanns bakom nästa krök. Ibland stod det en flock med kossor där och stirrade på mig, och drack vatten. Då blev jag skitskraj och vända om direkt och paddlade ifrån kossorna.

Nu....

... kan man hålla sig för skratt. Var 12 grader inne i går morse. Fast det känns lite gammeldags att gå i långkalsonger inne. Nostalgi det också.
Och kofta.
Man skulle haft vedspis. Så köket i alla fall hade varit varmt.

Men det är himla tjusigt ute.

Nostalgi #4

1950-talet och början av 1960-talet var ingen fröjd för musikälskare. Tro inte alla amerikanska filmer som ska föreställa dessa arma decennier, musiken låg som bäst på Evert Croons nivå! Och då fick man kanske höra honom en gång i veckan, om man hade tur. Pop, 50-talsrock, Elvis, Tommy Steele, Bill Haley och de andra hjältarna fanns inte för oss stackars 50-talister. Utom i kaféets jukebox, och då kostade det pengar att lyssna.

Sålunda lät musik i radio: kl. 18.00 varje dag var det grammofonmusik i en timme, som inleddes med en militärmarsch och ofta slutade med en också. Däremellan fick man höra klämmiga låtar med Lasse Dahlquist, Harry Belafonte (There's a hole in the bucket) och Ella Fitzgerald, Harry Brandelius, och kanske, kanske en Tuff brud i lyxförpackning med Lill-Babs. Eller lika gärna en stråkkvartett, en operasnutt och en folklig visa i arrangemang av Gunnar Hahn. Och Alf Hambe som hummade nåt om timmerkojor.

I början av 60-talet var det piratradion med Radio Syd, Radio Mercur och Radio Nord som ändrade på allt, då var Sveriges radio tvunget att köra populär musik också, och starta en tredje radiokanal. P3. Den som vi i Norrlands inland inte kunde höra förrän sist av alla. 1964 kanske.

Jo, Klas Burling hade popprogram en gång i veckan från 1961, men det var inte alls säkert man fick lyssna på dem, hemmets enda radio stod ju i vardagsrummet. Och det var viktigare att läsa läxor än att lyssna på pop. Pop var skadlig musik som snart skulle försvinna och Gunnar Hahn skulle få tillbaka sin plats i radion.

Sista natten med gänget-filmen stämmer illa med Sverige. Om vi hade haft en dj som Wolfman Jack hade han blivit bränd på bål tillsammande med sina vinylsinglar, av kolarkojeromantikerna och stråkkvartettskostymerna.

Och inte fick man vara långhårig som Beatles var!

Det är därför man ofta ser gubbar i 55-65-årsåldern numera med jättelångt grått hår och hästsvans. De ger tillbaka för sitt lidande när de gick i skolan.

Ha!

Ett lätt reumatiskt långfinger sträcks härmed mot 60-talsfrisörer med överentusiastisk hårtrimmer.

Nostalgi #3

Se den lille gossen som fastnat framför ett TV-avsnitt av ... kanske Villervalle i Söderhavet, en lördagkväll ungefär 1963. Klockan 19.30 var det kvällens höjdpunkt, Villervalle var otroligt exotiskt. Ingen vanlig svensk hade ännu åkt jorden runt på Apexbiljett eller flygliftat runt Asien.
Vi hade bara läst om paradiset i Söderhavet, Sällskapsöarna, Cooköarna, Tuamotu, Raitaroa. Där folk sade "mai tai" när de var hungriga och "tea ora na!" när det kom gäster. Och så åt de hundar som sprang omkring överallt.

Villervalle blev biten av en bläckfisk och han och hans syster Lenalisa var tvungna att gå i korrespondensskola under översikt av sin stränga farmor.

Lördagkvällarna var det fest, lördagsmys skulle det kallas nu.

Vi köpte bakelser från Nya konditoriet i bottenvåningen av vårt hyreshus, såna där med krusig grädde bakpå, kanske utblandad med smörkräm till en läcker gul nyans.
På topp var det bär i genomskinligt daller som var jättegott.
TV-n vsr den vi köpte på avbetalning 1961, som vår hyresvärd hade beställt till alla hyresgästerna. Utan att fråga. Men det var toppmodern mottagning med en centralantenn på taket till trevåningshuset. Många hyreshus såg annars ut som fångläger utanpå med skogar av TV-antennernas aluminiumrör vid varje lägenhetsfönster.

Det fanns knappt TV-apparater att bara hämta hos affären, utan man fick vackert vänta ett antal månader.

Precis som med nya bilar, det kunde ta ett halvår att få hem sin nya Opel Rekord Olympia, även om man hade pengar att betala med kontant.

Den lille gossens fluga var lite fusk, det satt ett gummiband kring kragen så man slapp knyta den.
Notera dessutom nylonskjortan man alltid tog på till fint.
Troligtvis hade han blanka lackskor också, på den här tiden hade man nämligen skorna på inomhus. Golven var kalla och dragiga.

Resten av TV-kvällen kunde det som mest vara en intrssant dokumentär av reporterparet Günes och Barbro Karabuda, om tobaksodling i Turkiet. Om det var en långfilm var den italiensk och inget att skratta åt i första taget. Bittert ris, Cyekltjuven eller annat konstigt. Italienarna sprang omkring och pratade oupphörligt och lät som om de var förbannade på varann hela tiden.

Senast tio var programmen slut. Då gick alla och lade sig. Gossen läste den nya Tvillingdetektiverna-boken, pappa läste en Manhattandeckare han köpt på pressbyråkiosken samma vecka. Natt utan nåd av Mickey Spillane, eller en hårdkokt sak av Fale Burman. Omslagen föreställde blondiner med uppspärrade ögon, i skräck.

Mamma löste korsord i sängen.

Nu tippar det över

Idag är det ungefär lika långt till sommaren som kommer som det är till den som varit. Därför behövs en påminnelse om att det kan vara blått i stället för vitt.
Varmt.
Soligt.

Från en tur med Tsunami 140:an Våga i Luleås innerkust i augusti.

Suck.