Sommaren 1959 var det rekordvärme, t.o.m. i Jämtland. Och till och med vid vår stuga som låg vid en skogsväg och granne med järnvägen.
Jag var livrädd för kusar, insekter alltså, och dom hade vi gott om. Mest tack vare att grannen var en plantskola där det fanns timmerkusar (snytbaggar) som var stora som Dinky Toys-bilar, getingar i massor och mygg nåt så in i Norden. Eller in i Mellannorland i alla fall.
När de bet mig baddade mamma med Salubrin, som sved och luktade gott. Luktade sommar.
Myggen blev iböand för svår, då tog vi fram Flitsprutan. Den var full med DDT som man pumpade omkring i luften så myggen försvann och så luktade det gott. Fast det var skitgiftigt.
På plantskolan sprutade de DDT med tankar stora som ryggsäckar med en slang och sprutmunstycken som de gick omkring med. Utan andningsskydd.
I köket hade vi en tvålågig fotogenspis som mamma pumpade igång när det var dags för mat, så att den väste som en orm med lungor likt en operasångare.
Vattnet hämtade vi från ån som låg på andra sidan vägen och järnvägen. Det gällde att se upp när man gick till ån för tågen kom jättefort. Man fick lägga örat mot rälsen och lyssna innan man gick över.
Fast tågen gick inte lika fort som X2000.
På utedasset, som låg i ett ödsligt hörn av den stora tomten, hade vi släckt kalk att spola med efter förrättat tarv. Kom inte ihåg vilka tidningar som låg där, hade knappt lärt mig läsa. I dörren var det ett utsågat hjärta.
På natten vågade man inte gå dit ensam.
Min snälle storebror byggde en grävmaskin åt mig, finare än den som fanns på järnhandeln (som också sålde leksaker) med spakar och en skopa gjord av en halv kaffeburk. Troligen Cirkelkaffe.
Mamma bakade sockerkaka på mix, köpt i den närbelägna byns handelsbod, dit vi cyklade ibland genom skogen. Hon hällde vatten i mixpaketet och skakade om och så ner i formen och in i den vedeldade ugnen. Vi åt den med hemkokt åkerbärssaft, gjorde på essens från Saturnus, ute på tomten i trädgårdsmöbeln. Mamma drack bryggkaffe.
Vi var de enda i byn som inte kokade kaffet.
I brotrappen bodde det en miljon spindlar, som jag lekte med på morgnarna innan de andra stigit upp. Jag var inte rädd för dom. Morgonsolen var varm och man såg moln av insekter som svävade omkring som stora lösa bollar. Massvis med fåglar levde om i skogen.
En gång tjuvbromsade tåget så det blev gnistor som tände på slyet på banvallen. Det spred sig och blev en rejäl skogsbrand runt omkring huset.
Då var vi jätterädda.
Brandkåren kom och försökte släcka, militären också. Efter några dar hade det slutat ryka. Men efter en vecka tog det fart igen. Det hade brunnit under jorden och spritt sig. De lösgående, busiga fjällkossorna, som brukade tycka det var kul att skrämma slag på mig när vi gick till bonden och hämtade mjölk, sprang kors och tvärs i skogen och fick sen stanna inne i lagårn tills det brunnit färdigt.
Ibland kom åskväder som i vildavästernfilmer. Det kunde hålla på en hel dag, det gick fram och tillbaka.
Mina syskon sov i en liten stuga i andra änden av tomten, och en natt hade jag fått lov att sova där också. Men jag blev så mörkrädd så mamma och pappa fick komma och hämta mig mitt i natten. De hade en primuslampa som sken som solen och väste som fotogenköket.
Vi badade i ån där vi hämtade vatten. Storebror byggde en damm och och dämde upp så det blev tillräckligt djupt för att simma (om man kunde). Han byggde en flotte till mig som jag paddlade omkring med.
Ån var jättelång och gick kors och tvärs genom skogen. Det var jättespännande att paddla uppför den och se vad som fanns bakom nästa krök. Ibland stod det en flock med kossor där och stirrade på mig, och drack vatten. Då blev jag skitskraj och vända om direkt och paddlade ifrån kossorna.
