Ljuvligt ludd i örat

Såg P-Floyd igår, Dalarnas hommage till Pink Floyd. Mycket trevligt musikkapell som spelade PF:s låtar både troget, nära och roligt. Mer skoj än originalet, kanske inte helt perfekt men med en klackspark som gav den där luddiga, flummiga, varma, ombonade känslan man upplevde när Meddle-skivan las på tallriken första gången 1972.
Och vilken ljusshow! Som på rikt fast mini, så det fick plats i K-huset i Lule.
Till och med sången satt så småningom helt perfekt, inte bara från körtjejerna som var ena riktiga fantomer, utan basisten som lät lite som Peter Gabriel och sångaren/gitarristen som lät som Robert Fripp i KIng Crimson.
Köpte både cd-n och tishan. Kul med merchandising. Måste hitta på nåt skoj som vårt band kan kränga också. Små stenar eller svartvinbärssaft med Mullrammeletiketten. Hihi. Eller ramlad mull i små kuvert!

Fast det blev lite öronsus, trots öronproppar blev man vimmelkantig av dånet från scenen.

Höstens sista paddel?

Medan det ännu är lite sol och värme och vattnet i älven håller sig över 12 grader blötte jag ner Tsunami 140:n i lördags. Vackra höstfärger på land och äntligen det där nästan platta vattnet som vi inte sett på hela sommaren, när sjöbrisen härjat varje dag. Den där perfekta paddeldagen var alltså äntligen här!

Bra dag att testa nya vingpaddeln, delbar, i kolfiber. Lätt som en fjäder och verkligt effektiv. Hade hur kul som helst medan jag kavade fram och tillbaka och grunnade på hur man kan göra en kanotvagn som är hopfällbar och perfekt. Så man kan ta med den i kajaken och slipper gömma den i ett buskage bland huggormarna.
Tyvärr glömde jag ta med neoprenhandskarna så det blev rätt kallt om fingrarna efter ett tag och jag var tvungen ta mig i land.

Provade nya paddeljackan också. Trevligt plagg, men oväntad effekt var att gummimuddarna klämde åt om handlederna så jag fick kraftlösa fingrar. Vilket gjorde det nästan omöjligt att klämma fast kapellet runt sittbrunnen. Jävlars.

Livet från den sjöiga sidan

Om man ser det vanliga från ett annat håll blir det genast det ovanliga, det exotiska, det fantastiska. Det behöver bara ligga bakom en dunge med björkar och alar så är det en helt annan värld, som ytterst få har skådat:



Ett vanligt hyreshus kan plötsligt vara ett slott i en park:




Eller en liten vik som inte syns från landsidan kan vara en flytande ö i Everglades i Florida, där det när som helst kan hoppa i en alligator och sätta kurs mot oss. Se upp för flamingoer:



Ett rött hus med vita knutar kan vara en grosshandlarvilla i Stockholms skärgård, där en honorärkonsul från Östermalm tillbringar helgerna under sommaren och konsulns k. hustru och pigan Elin vistas hela sommaren tillsammans med de välartade barnen Karl-Östen och Pernilla Sofie:




Mitt i sjön ligger det en halvt sjunken riddarborg, direkt från Fångarna på fortet:




Plötsligt är hela stora havet där framme, det är bara att paddla på så är vi snart i Västindien:




En alldeles egen hamn gömmer sig mellan några buskar:




Och på film:

Mitt sommarlov - eller ett kassaskåp i en banan

Spelmansstämman ska vara solig och glad och ha en massa folk som dansar omkring.
I år var det inte soligt men glatt, men inte en massa folk. Några trägna som tittade på ett gäng tuffa ungar som dansade skiten ur alla andra.

Paraply var inte dumt:






På midsommarafton däremot var det tokigt, galet, hysteriskt fint väder. Vi stökade undan lite löst folk så vi fick plats på våra filtar, där sillar, krämfräsch, gräslök och dricka fick plats. Och tunnbröd!
Över 5.000 folk hade vi i sällskap.
Och en gudsnådelig röst från scenen, som minde om saliga Jan Sparring eller Artur Erikson. Såna där vattenkammade barytoner.




På söndan efter midsommar var det som vanligt sport, knytkalas, spelande av fioler och lite skvaller i byn:




Kajakutflykt med ungdomarna och patriarken, den där fyrkantiga figuren som ser ut som ett kassaskåp i en banan.
Ungdomarna passar bättre som omslagsbilder för sporten; men alla ska ju få vara med?
Härlig dag och varmt i vattnet. Föga anade vi att det inte skulle bli så mycket mer riktig sommarvämre, efter slutet av juni blev det varannan dag regn och varannan dag sol. Men bara 18 grader som mest.
En normal burrsommar.
Fast det var en generalisering, eftersom semestern tog slut mitt i alltihop.









Fikor vi minns

Vi fikade i massor bland annat i Löjtnantsbostället:




I Lövskär vid havet:






På Evas konst-iga:




I byn söderut:




... sen odlades det persilja och pratades dito,




En ny ytterdörr blev det med mycken norsk möda och en massa list:




Och så blev det en vägg i garaget som blev full i kajaker:




Minigolf hann vi också med:



... fast det kommer väl mer?

Krossade illusioner

När man läser om paddling i nördtidningarna och böcker är det alltid fint väder, alldeles platt vatten och inga andra båtar nånstans.
Varje paddeltag bär i 25 meter och det blir en fin rak kölstrimma i vattnet.

I verkligheten är det sjöbris varenda förbannade dag, och här
vid ostkusten innebär det upp till 8 sekundmeter så fort solen
skiner.

Blä.

Så den där vilsamma, perfekta, paddlingen ser man bara på väg in mot land eftersom det alltid blåser ditåt.
Då blir det surf i stället. Full fart framåt!

Men då kan man inte heller vila sig, då måste man styra så man
inte kantrar,

Håhåjaja.


Får väl sjösätta i trädgårdsdammen.

Fast häromdan kom vi faktiskt iväg en bit mot de två meter
höga vågorna. Ett par kilometer.

Sen hem i fem knop.

Kanske det är rätt kul ändå.

Annars kan man ju traska iväg och titta på kanot-SM.

Live.




Häromdan fick kompis Ö från Lofoten testa det ljuva livet på blöjan den blå i gula K2:an Elvegris. Blev uppskattat.
Med J som lärare gick det jättebra.
Så nu har vi värvat en till.

Hihi.



Och här på film:

Till femte dimensionen med röd kryptonit

Så fort jag slår på TV6 är det Smallville, den där ursäkten till serie efter Stålpojken-tidningen.

Där inget stämmer.

Stålpojken slåss inte mot banditer från yttre rymden, Lex Luthor är inte ärkefiende, fast bara nästan, den där figuren som var så svår att stava, Mzypltyzyk eller vad det var, som smiter från femte dimensionen och gör livet surt för Stålpojken, är inte med. Och hans föräldrar är mycket yngre än på riktigt.
Och det viktigaste av allt, Lana Lang kämpade i tidningen som besatt för att avslöja Stålpojkens hemliga identitet, som vi nu kan avslöja var Clark Kent.

Nej. Så fort jag slagit över till TV6 står Clark Kent och Lana Lang där och stirrar varann i ögonen för att de nyss blivit kära eller ska göra slut eller Clark tröstar Lana eller tvärtom. Eller då har Clark kommit till insikt. Insikt om att det här förhållandet inte fungerar.
Och så lite lite äventyr.
Fast mest tittar de varann i ögonen.
Och Lana Lang är sötare än hundra liter honung.

Har för mig hon var mer robust i serietidningen. Som en flickskolehockeyspelare typ.

Nej, Stålpojken, Läderlappen, Rymdens hjältar och Gigant (just det, unga vänner, på den tiden talade man svenska i Sverige) var betydligt roligare att läsa tillsammans med kompisarna i tioårsåldern i ett instängt pojkrum där vi käkade godis och fes ikapp.

Och föräldrarna trodde att serietidningar var den stora faran för vårt intellekt och förstånd. Och popmusik.

Inte datorer och TV-program och droger.

Boden igen

Boden är en stad man inte blir klok på. Dels hittar man inte där. Dels kan den vara både trist och dels alldeles ... skaplig.


Dels kan där vara både kul och tråkigt som synes.


Bodensarna gillar nostalgi. Det kanske var bättre förr.


Sen finns det en himla massa hus som ser ut så här.
Förr fick man inte fotografera i Boden för allt var hemligt. Utom för de som gjorde lumpen där. Och de som hälsade på. Och de som bodde där. Och spionerande satelliter hade nog ganska bra reda på läget också.
De som led mest var nog de som skulle hälsa på en bodensare. Dels hittade man inte vägen till sin kompis och dels hittade man inte därifrån. Det fanns inga gatskyltar nämligen.
Vi tillbringade en eftermiddag i Boden då vi letade efter vägen till Luleå. Vi kom upp på en klipphylla vid ett villaområde där vi på långt håll såg bilarna som färdades till Luleå och vi ville så gärna vara där, men vi hittade ju inte till vägen!


Man kan också se märkvärdiga saker i skyn. Folk som sitter i en anordning av stålrör och flyger omkring.
De kanske jagar lyckan.
Eller då är det för att se nåt annat än Boden.


Det är också en modern stad, med gågata.


Sen kan man åka därifrån. Då ser det ut så här.

Hej då, Boden! Vi kanske kommer och fikar nån gång.