Från puppa till fjäril

I morse kom hon, levererad av kajakmannen och hans unga medhjälpare som hade fyra tänder.

Puppa:




Fjäril:





Namnförslag?

En ny flockmedlem

En sån här ska det bli. Beställt. Tahe Marine Wind 535. Glasfiber/kolfiber, roder, skädda, vacker. Jopp.

Vila i frid, G-K!

Så har en till hjälte från gamla Melodiradion gått till den stora dragspelsorkestern ovan där. Rune Gnestadius, Gnesta-Kalle. Vi ärar honom med den Friarvalsen:



Är det bara jag som saknar Melodiradion? Kanalen där man fick höra ALLT. Dragspel, fiol, hårdrock, visor, roliga sketcher med Martin Ljung och Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, och artister som Sone Banger, Busk-Margit Jonsson, Beatles, Rolling Stones, Hollies, Flickery Flies, Vårat Gäng, Povel Ramel, Pekka Langer... En slags invantarium över allt som fanns och som utbildade oss i kunskap om allt som hände på scenen.
Nu kan man välja en station med sin egen musiksort och snöa in på den fullkomligt, och aldrig veta att Alte Kameraden med Povel och hans gäng var det roligaste som fanns. Aldrig mer hör vi Svarta Malin med Martin Ljung, Det ska vi fira med Karin Juel, Kvällstoppen med Carl-Eiwar och sedermera Kersti Adams-Ray, Pop 64 med Klas Burling, Tio i topp, Sveriges bilradio, Aftonblues, Mera blues, Bättre sänt än aldrig, Smoke rings med den hese Leif Andersson. Eller Besökstid på torsdagar, där de alltid spelade Det finns en stad ovan molnen och folk hälsade till släkten som låg inlagda på serafimern här och sanatoriet där ...
Eller Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, mannen som gav naturskildringar ett ansikte.
Och det var så lätt att hålla reda på allt, alla lyssnade på samma radio.
Dessutom blev vi ena jävlar på att lösa Melodikrysset, innan Idol och den utökade Schlagerfestivalen matade in likadana låtar i massupplaga, som en skvalets Stalinorgel.

Och ändå klagade vi på att det var för lite av vår musik. Men det var det inte. Det var massor. Man saknar inte lp-n förrän skivhyllan är tom.

Suck.

Till sist en favorit från barndomen:

... eller den här?

Kommer ni ihåg den här?

Ljuvligt ludd i örat

Såg P-Floyd igår, Dalarnas hommage till Pink Floyd. Mycket trevligt musikkapell som spelade PF:s låtar både troget, nära och roligt. Mer skoj än originalet, kanske inte helt perfekt men med en klackspark som gav den där luddiga, flummiga, varma, ombonade känslan man upplevde när Meddle-skivan las på tallriken första gången 1972.
Och vilken ljusshow! Som på rikt fast mini, så det fick plats i K-huset i Lule.
Till och med sången satt så småningom helt perfekt, inte bara från körtjejerna som var ena riktiga fantomer, utan basisten som lät lite som Peter Gabriel och sångaren/gitarristen som lät som Robert Fripp i KIng Crimson.
Köpte både cd-n och tishan. Kul med merchandising. Måste hitta på nåt skoj som vårt band kan kränga också. Små stenar eller svartvinbärssaft med Mullrammeletiketten. Hihi. Eller ramlad mull i små kuvert!

Fast det blev lite öronsus, trots öronproppar blev man vimmelkantig av dånet från scenen.

Höstens sista paddel?

Medan det ännu är lite sol och värme och vattnet i älven håller sig över 12 grader blötte jag ner Tsunami 140:n i lördags. Vackra höstfärger på land och äntligen det där nästan platta vattnet som vi inte sett på hela sommaren, när sjöbrisen härjat varje dag. Den där perfekta paddeldagen var alltså äntligen här!

Bra dag att testa nya vingpaddeln, delbar, i kolfiber. Lätt som en fjäder och verkligt effektiv. Hade hur kul som helst medan jag kavade fram och tillbaka och grunnade på hur man kan göra en kanotvagn som är hopfällbar och perfekt. Så man kan ta med den i kajaken och slipper gömma den i ett buskage bland huggormarna.
Tyvärr glömde jag ta med neoprenhandskarna så det blev rätt kallt om fingrarna efter ett tag och jag var tvungen ta mig i land.

Provade nya paddeljackan också. Trevligt plagg, men oväntad effekt var att gummimuddarna klämde åt om handlederna så jag fick kraftlösa fingrar. Vilket gjorde det nästan omöjligt att klämma fast kapellet runt sittbrunnen. Jävlars.