Så har en till hjälte från gamla Melodiradion gått till den stora dragspelsorkestern ovan där. Rune Gnestadius, Gnesta-Kalle. Vi ärar honom med den Friarvalsen:
Är det bara jag som saknar Melodiradion? Kanalen där man fick höra ALLT. Dragspel, fiol, hårdrock, visor, roliga sketcher med Martin Ljung och Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, och artister som Sone Banger, Busk-Margit Jonsson, Beatles, Rolling Stones, Hollies, Flickery Flies, Vårat Gäng, Povel Ramel, Pekka Langer... En slags invantarium över allt som fanns och som utbildade oss i kunskap om allt som hände på scenen.
Nu kan man välja en station med sin egen musiksort och snöa in på den fullkomligt, och aldrig veta att Alte Kameraden med Povel och hans gäng var det roligaste som fanns. Aldrig mer hör vi Svarta Malin med Martin Ljung, Det ska vi fira med Karin Juel, Kvällstoppen med Carl-Eiwar och sedermera Kersti Adams-Ray, Pop 64 med Klas Burling, Tio i topp, Sveriges bilradio, Aftonblues, Mera blues, Bättre sänt än aldrig, Smoke rings med den hese Leif Andersson. Eller Besökstid på torsdagar, där de alltid spelade Det finns en stad ovan molnen och folk hälsade till släkten som låg inlagda på serafimern här och sanatoriet där ...
Eller Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, mannen som gav naturskildringar ett ansikte.
Och det var så lätt att hålla reda på allt, alla lyssnade på samma radio.
Dessutom blev vi ena jävlar på att lösa Melodikrysset, innan Idol och den utökade Schlagerfestivalen matade in likadana låtar i massupplaga, som en skvalets Stalinorgel.
Och ändå klagade vi på att det var för lite av vår musik. Men det var det inte. Det var massor. Man saknar inte lp-n förrän skivhyllan är tom.
Suck.
Till sist en favorit från barndomen:
