Såg P-Floyd igår, Dalarnas hommage till Pink Floyd. Mycket trevligt musikkapell som spelade PF:s låtar både troget, nära och roligt. Mer skoj än originalet, kanske inte helt perfekt men med en klackspark som gav den där luddiga, flummiga, varma, ombonade känslan man upplevde när Meddle-skivan las på tallriken första gången 1972.
Och vilken ljusshow! Som på rikt fast mini, så det fick plats i K-huset i Lule.
Till och med sången satt så småningom helt perfekt, inte bara från körtjejerna som var ena riktiga fantomer, utan basisten som lät lite som Peter Gabriel och sångaren/gitarristen som lät som Robert Fripp i KIng Crimson.
Köpte både cd-n och tishan. Kul med merchandising. Måste hitta på nåt skoj som vårt band kan kränga också. Små stenar eller svartvinbärssaft med Mullrammeletiketten. Hihi. Eller ramlad mull i små kuvert!
Fast det blev lite öronsus, trots öronproppar blev man vimmelkantig av dånet från scenen.
3 kommentarer:
Ramlad mull vore väl roligt. Vad man nu skulle ha den till. Eller älgbajs. Tyskar gillar sånt. Om ni vill slå internationellt, alltså.
Jag skulle nog ha minst lite mycket användning för ramlad mull som för porslinshundar och annat läskigt som folk pryder sina hem med. Jag tror att min orkidé skulle uppskatta lite ramlad mull till exempel. Porslinshundar däremot gillar den inte alls.
Interesante...
Skicka en kommentar