Nostalgi #2

Med den här tidningen öppnades en underbar värld för alla hemmasnickare och småpojkar. I PM stod hur man byggde ett garage, eller en carport, eller rentav en egen atomstapel (ett litet kärnkraftverk) i garaget, som skulle försörja huset med energi.

Det var också poppis med hyvelbänkar, verktygsskåp, eller en modelljärnväg man kunde hissa upp i taket när den inte användes. Ovanför matbordet rentav.
Vissa avancerade utgåvor visade hur man kunde åstadkomme en lite helikopter eller cykelbil (mest i början av 1950-talet när det fortfarande var bensinransonering).
Den var dock ett fantastiskt material för drömmar och kreativitet.

Som Äntligen hemma med Timell fast med obegränsad fantasi.

Skulle vara roligt att se hur alla byggena blev.

Hoppas inte grannen byggde atomstapeln.

Nostalgi #1

Den 3 november 1969 var det spännande.
Mamma hade gått med på att köpa en TV-tillsats från Petterssons radioaffär därhemma, och jag hade knåpat ihop en trasslig anordning av hoplödda bandkablar som låg på golvet bakom tv-n. Det var antennerna.
Vår tv var från 1961, av märket Grundig, med teak-låda och gula plastknappar av samma färg som sur grädde. Man bytte kanal med en knapp som påverkade en motor inne i tv-n, så det lät njånjÅ, njåNJÅ och olika lampor tändes på framsidan.
Det fanns nån slags fjärrkontroll med sladd (!) som man kunde köpa till men det hade familjen inte gjort. Berodde antagligen på att apparaten var hiskeligt dyr när den köptes. Tror det var en avbetalning som spökade ett bra tag där.
Grundig klarade i alla fall av att kopplas till TV2-tillsatsen och vi fick in den nya kanalen med bravur. Fast rörde man på sig i vardagsrummet blev bilden omedelbart sämre och man var tvungen röra om i bandkabelhärvan, då kunde det bli lite bättre en stund.
Men vilken valfrihet! Och det enda som behövdes var att gå fram till tv-n, byta kanal från 4 till 8 (njåNJÅ, njåNJÅ, njåNJÅ, njåNJÅ), dra upp omkopplarknappen på tillsatsen och Hast du mir gesehen! En annan kanal syntes i tv-n!
Sedan var det lite rörande i antennhärvan förstås igen. Och bilden blev bara LITE grynig.

När det började ett nytt program i den kanal man inte tittade på för tillfället, blinkade en liten glad pil i övre högra hörnet av rutan.
Då vidtog förstås samma procedur som tidigare, går fram till tv-n, njåNJÅ, etc.

Man höll sig smärt.

Färg-tv-sändningarna började också samma datum, men nån färglåda blev det inte förrän 1981 ungefär. De var RIKTIGT dyra.

Råvinter

Nu när sörlänningarna har värst vinter kan vi i norr väl i alla fall skryta lite om kölden. Bitande i dag, det säger knarr knarr när man går. Men rätt trevligt i alla fall. Man tänker på långpromenader i friskvädret men sitter inne i stället och tittar på deckare.

Det smäller som studsarskott i väggarna, är troligen kölden det också. Hoppas man.
I morgon traditionsenlig kalkonmiddag, vi är ju lite amerikanska av oss. Gobble!

Idag fika med rullrån, till sist! Att det ska vara så svårt att hitta dessa delikatesser i Luleå! Nu ska vi bara spåra nån som kan göra struvor så är det fullkomligt. Och Husåknäcke! Fast det verkar ju bara säljas till restauranger. Men tunt knäcke från Lillhärdal fann vi i alla fall. Haddal, haddal, haddal!!!

Burr sa Kasper

I natt vaknade jag vid 3-4-tiden av att jag frös nåt överjordiskt. Det visade sig att jag somnat ovanpå täcket och låg och sov för öppet fönster. Precis som det började sjunka ordentligt i kvicksilvret ute. Minus 5 så där. Rakt in i ett oupppvärmt sovrum.
Tog en timme innan jag blev varm igen.
Man ska gå i ide på vintern. Gör ändå inget vettigt. Det kan betraktas som en nordlig siesta, som de har i Sydeuropa. Eller hade. Arbeta i sitt anletes svett har väl kommit på modet där också.
Men svettas behöver vi i alla fall inte göra i december.

Junior prom - eller en natt i Jämtland

När vi hade slutat nian i grundskolan var det dags för avslutningsfesten, eller balen som det så pretentiöst kallas nu för tiden.

Festen tog plats i en gammal folkpark, på väg att deka ner sig och växa igen, sisådär 1,5 mil från själva samhället. Gula bräder och en öppen dansbana, en serveringsbyggnad med tre meter långa Rouletteskyltar i masonit på taket och chokladhjul, varmkorvservering (kokta, i papper) och en myckenhet kulörta lyktor, som var höjden av festutsmyckning då. Inga laserljusblink och inga löddermaskiner där inte, ute i skogen.

Det var rätt mycket festande på den tiden (60-talet) och jag och min bästa polare var rätt så nyktra i 16-årsåldern, vi hade liksom inte hunnit med i den rasande takt en del av våra klasskamrater tömde Paradorflaskor och kvartingar med bild på vikingaskepp. Tillsammans med cocacola eller ljummen Zingo med chokladsmak (som faktiskt existerade, är inte ett påhitt från Pistvakt!)

Så vi hade bestämt att inte gå på kalaset, dessutom hade vi inte så mycket tillgång till skjuts, utan vi tänkte att det vore kul att tälta i ljusa sommarnatten, på vår tomt.
Nå, det blev lite trist att ligga i tält efter några timmar så vi tänkte te en kort promenad i skogen. Kanske kolla om orrarna spelade eller så.

Det slutade med att vi gick och gick och hamnade i nämnda folkpark, 15 kilometer bort efter riksvägen. Lagom till att festen var slut... Klockan 2-3 på natten ungefär.

Våra kamrater var stupfulla och donkade omkring planlöst bland träden och blev hämtade av skallgångsliknande grupper av föräldrar som hittade sina telningar i väldigt uppmjukat tillstånd. Även byns sällsynta poliser hjälpte till att få hem de tidigare så glada 16-åringarna.

En initiativrik klasskompis, som var elitidrottare och mycket skötsam i vanliga fall, fick spel och knyckte en cykeldressin och tog järnvägsspåren hem. Ett inte riktigt ofarligt tilltag.

Kompisen och jag som promenixat till kalaset, för att kanske träffa några tjejer, hade ju ingen skjuts, så vi fick gå hem igen. Genom skogen. 1,5 mil.
Vi var nog framme ungefär vid sextiden på morgonen.

I tidningen stod på måndag: Våt fest i Byn*

Folkparken hette Tre tallar, precis som i köpcentret i Tillbaka till framtiden-filmerna. Där finns numera bara skog.

*Byn är alltså vårt lilla samhälle. Censurerat här om någon fortfarande skulle skämmas.

Skumt

Fick en flashback (stark hågkomst) till barndomen i morse. Om man lägger en brusvitamintablett i hett te luktar det precis som apoteket i byn där hemma, när de fortfarande trillade sina egna piller och hade en massa bruna glasflaskor i olika storlekar överallt med syltburksetiketter där det stod mystiska saker på latin.

Som i trollkarlens verkstad, typ. Och vita porslinsskålar med mortelstavar i, där de redde till ödleögon, snigelantenner, alruna och flugsvamp till mystiska dekokter.

Där köpte man billigt godis, som bröstkarameller i strut eller lakritsrot man kunde tugga på. Eller, senare i tonåren, svavel man kunde ha till att göra smällare med. Huga.

Fick slänga teet.