När vi hade slutat nian i grundskolan var det dags för avslutningsfesten, eller balen som det så pretentiöst kallas nu för tiden.
Festen tog plats i en gammal folkpark, på väg att deka ner sig och växa igen, sisådär 1,5 mil från själva samhället. Gula bräder och en öppen dansbana, en serveringsbyggnad med tre meter långa Rouletteskyltar i masonit på taket och chokladhjul, varmkorvservering (kokta, i papper) och en myckenhet kulörta lyktor, som var höjden av festutsmyckning då. Inga laserljusblink och inga löddermaskiner där inte, ute i skogen.
Det var rätt mycket festande på den tiden (60-talet) och jag och min bästa polare var rätt så nyktra i 16-årsåldern, vi hade liksom inte hunnit med i den rasande takt en del av våra klasskamrater tömde Paradorflaskor och kvartingar med bild på vikingaskepp. Tillsammans med cocacola eller ljummen Zingo med chokladsmak (som faktiskt existerade, är inte ett påhitt från Pistvakt!)
Så vi hade bestämt att inte gå på kalaset, dessutom hade vi inte så mycket tillgång till skjuts, utan vi tänkte att det vore kul att tälta i ljusa sommarnatten, på vår tomt.
Nå, det blev lite trist att ligga i tält efter några timmar så vi tänkte te en kort promenad i skogen. Kanske kolla om orrarna spelade eller så.
Det slutade med att vi gick och gick och hamnade i nämnda folkpark, 15 kilometer bort efter riksvägen. Lagom till att festen var slut... Klockan 2-3 på natten ungefär.
Våra kamrater var stupfulla och donkade omkring planlöst bland träden och blev hämtade av skallgångsliknande grupper av föräldrar som hittade sina telningar i väldigt uppmjukat tillstånd. Även byns sällsynta poliser hjälpte till att få hem de tidigare så glada 16-åringarna.
En initiativrik klasskompis, som var elitidrottare och mycket skötsam i vanliga fall, fick spel och knyckte en cykeldressin och tog järnvägsspåren hem. Ett inte riktigt ofarligt tilltag.
Kompisen och jag som promenixat till kalaset, för att kanske träffa några tjejer, hade ju ingen skjuts, så vi fick gå hem igen. Genom skogen. 1,5 mil.
Vi var nog framme ungefär vid sextiden på morgonen.
I tidningen stod på måndag: Våt fest i Byn*
Folkparken hette Tre tallar, precis som i köpcentret i Tillbaka till framtiden-filmerna. Där finns numera bara skog.
*Byn är alltså vårt lilla samhälle. Censurerat här om någon fortfarande skulle skämmas.
6 kommentarer:
Jag kan gå i god för att det fanns Chokladzingo. Det var en helt vedervärdig dryck. Skojig historia!
Ja, jag och mina vänner brukade cykla till campingen på andra sidan älven för att titta på söta norrmän (norrkillar?, Killar i vår ålder från Norge!) Vad kan det vara en mil?
Ungefär.
"Tog plats"? Skriver vi så? Är det till att ha föryngrat sig?
Gick av stapeln (hurv) eller skedde, kanske?
Ägde rum är ett alternativ.
Skicka en kommentar