Till femte dimensionen med röd kryptonit

Så fort jag slår på TV6 är det Smallville, den där ursäkten till serie efter Stålpojken-tidningen.

Där inget stämmer.

Stålpojken slåss inte mot banditer från yttre rymden, Lex Luthor är inte ärkefiende, fast bara nästan, den där figuren som var så svår att stava, Mzypltyzyk eller vad det var, som smiter från femte dimensionen och gör livet surt för Stålpojken, är inte med. Och hans föräldrar är mycket yngre än på riktigt.
Och det viktigaste av allt, Lana Lang kämpade i tidningen som besatt för att avslöja Stålpojkens hemliga identitet, som vi nu kan avslöja var Clark Kent.

Nej. Så fort jag slagit över till TV6 står Clark Kent och Lana Lang där och stirrar varann i ögonen för att de nyss blivit kära eller ska göra slut eller Clark tröstar Lana eller tvärtom. Eller då har Clark kommit till insikt. Insikt om att det här förhållandet inte fungerar.
Och så lite lite äventyr.
Fast mest tittar de varann i ögonen.
Och Lana Lang är sötare än hundra liter honung.

Har för mig hon var mer robust i serietidningen. Som en flickskolehockeyspelare typ.

Nej, Stålpojken, Läderlappen, Rymdens hjältar och Gigant (just det, unga vänner, på den tiden talade man svenska i Sverige) var betydligt roligare att läsa tillsammans med kompisarna i tioårsåldern i ett instängt pojkrum där vi käkade godis och fes ikapp.

Och föräldrarna trodde att serietidningar var den stora faran för vårt intellekt och förstånd. Och popmusik.

Inte datorer och TV-program och droger.

Boden igen

Boden är en stad man inte blir klok på. Dels hittar man inte där. Dels kan den vara både trist och dels alldeles ... skaplig.


Dels kan där vara både kul och tråkigt som synes.


Bodensarna gillar nostalgi. Det kanske var bättre förr.


Sen finns det en himla massa hus som ser ut så här.
Förr fick man inte fotografera i Boden för allt var hemligt. Utom för de som gjorde lumpen där. Och de som hälsade på. Och de som bodde där. Och spionerande satelliter hade nog ganska bra reda på läget också.
De som led mest var nog de som skulle hälsa på en bodensare. Dels hittade man inte vägen till sin kompis och dels hittade man inte därifrån. Det fanns inga gatskyltar nämligen.
Vi tillbringade en eftermiddag i Boden då vi letade efter vägen till Luleå. Vi kom upp på en klipphylla vid ett villaområde där vi på långt håll såg bilarna som färdades till Luleå och vi ville så gärna vara där, men vi hittade ju inte till vägen!


Man kan också se märkvärdiga saker i skyn. Folk som sitter i en anordning av stålrör och flyger omkring.
De kanske jagar lyckan.
Eller då är det för att se nåt annat än Boden.


Det är också en modern stad, med gågata.


Sen kan man åka därifrån. Då ser det ut så här.

Hej då, Boden! Vi kanske kommer och fikar nån gång.

Jag har blivit med jack!

Eller rättare sagt jacka.

Nya paddeljackan kom idag, gul, glittrig och grann. Med reflexer. Och rätt lagom i storleken också, med stiliga puffiga ärmar.

Efter att ha krängt på mig den och när rysningarna av cellskräck bedarrat, kändes den rätt okej. Som att dra på en halv dykardräkt.

Svopp!

Verkar väldigt vattentät med muddar och latexgrejer att trä armar och huvud genom.

Åhhhheeeeej ... PLOPP, typ. Och så slog huvet ut som en blomknopp genom det övre hålet. Hoppas inte huvet växer innan man försöker dra den av sig. Tillräckligt knepigt att få av den nu.

Samma med händerna, fast PLOPP PLOPP. Tajta muddar så man ser blodådrorna på händernas översida.

Gott om fickor och dragkedjor, kardborrebandlås överallt och dubbla grejer så man kan trä in den i kajakkapellet så det hålls riktigt torrt när vågorna slår över huvudet. Som en sluss.

Och det bästa av allt: det finns blixtlåsluckor under armhålorna så man kan vädra ut svetten! Foff ut med den dåliga luften, bara.

Nu ser man bara fram emot att den halvmetertjopcka isen försvinner från sjön.

I morgon ska det snöa.