Kajakjakt - 1930-tal

I den hembyggda kajaken syns bloggörens gode fader. Paddlandet sker troligen i ett avsnitt av Ljungan, vid Alby i Medelpad.
Kajaken byggdes från en ritning köpt av Clas Ohlson i Insjön. Parallellt med detta bygge snickrades en likadan farkost ihop av faderns svåger, men svågerns blev lite finare än den andra. Därför byttes fartyg med en slant emellan.
Troligtvis var bygget smala spant i trä, klädda med duk.
Hiskeliga historier har berättats om framfarten, bland annat hur det emellanåt paddlades strax ovanför dammluckorna vid kraftverket i byn.
Notera också avsaknaden av nutidens attribut i sammanhanget; flytväst, mistlur, GPS-enhet, uppblåsbar paddelflottör, vattenflaska i plast, gummilinor på däck, inplastat sjökort, kompass, roder, bärlinor, hjälm alternativt tropikhjälm eller solhatt, torrdräkt och lanterna.

Nu är det bara ...

... fem månader kvar till sjösättning. Tappa inte hoppet! Jihooo!
En blöt kajak i trädgårdsbäcken är bättre än tio kajaker i öknen.
Jopp.

DDT, het sommar, svid och utedass

Sommaren 1959 var det rekordvärme, t.o.m. i Jämtland. Och till och med vid vår stuga som låg vid en skogsväg och granne med järnvägen.

Jag var livrädd för kusar, insekter alltså, och dom hade vi gott om. Mest tack vare att grannen var en plantskola där det fanns timmerkusar (snytbaggar) som var stora som Dinky Toys-bilar, getingar i massor och mygg nåt så in i Norden. Eller in i Mellannorland i alla fall.
När de bet mig baddade mamma med Salubrin, som sved och luktade gott. Luktade sommar.
Myggen blev iböand för svår, då tog vi fram Flitsprutan. Den var full med DDT som man pumpade omkring i luften så myggen försvann och så luktade det gott. Fast det var skitgiftigt.

På plantskolan sprutade de DDT med tankar stora som ryggsäckar med en slang och sprutmunstycken som de gick omkring med. Utan andningsskydd.

I köket hade vi en tvålågig fotogenspis som mamma pumpade igång när det var dags för mat, så att den väste som en orm med lungor likt en operasångare.
Vattnet hämtade vi från ån som låg på andra sidan vägen och järnvägen. Det gällde att se upp när man gick till ån för tågen kom jättefort. Man fick lägga örat mot rälsen och lyssna innan man gick över.
Fast tågen gick inte lika fort som X2000.

På utedasset, som låg i ett ödsligt hörn av den stora tomten, hade vi släckt kalk att spola med efter förrättat tarv. Kom inte ihåg vilka tidningar som låg där, hade knappt lärt mig läsa. I dörren var det ett utsågat hjärta.
På natten vågade man inte gå dit ensam.

Min snälle storebror byggde en grävmaskin åt mig, finare än den som fanns på järnhandeln (som också sålde leksaker) med spakar och en skopa gjord av en halv kaffeburk. Troligen Cirkelkaffe.

Mamma bakade sockerkaka på mix, köpt i den närbelägna byns handelsbod, dit vi cyklade ibland genom skogen. Hon hällde vatten i mixpaketet och skakade om och så ner i formen och in i den vedeldade ugnen. Vi åt den med hemkokt åkerbärssaft, gjorde på essens från Saturnus, ute på tomten i trädgårdsmöbeln. Mamma drack bryggkaffe.

Vi var de enda i byn som inte kokade kaffet.

I brotrappen bodde det en miljon spindlar, som jag lekte med på morgnarna innan de andra stigit upp. Jag var inte rädd för dom. Morgonsolen var varm och man såg moln av insekter som svävade omkring som stora lösa bollar. Massvis med fåglar levde om i skogen.

En gång tjuvbromsade tåget så det blev gnistor som tände på slyet på banvallen. Det spred sig och blev en rejäl skogsbrand runt omkring huset.
Då var vi jätterädda.

Brandkåren kom och försökte släcka, militären också. Efter några dar hade det slutat ryka. Men efter en vecka tog det fart igen. Det hade brunnit under jorden och spritt sig. De lösgående, busiga fjällkossorna, som brukade tycka det var kul att skrämma slag på mig när vi gick till bonden och hämtade mjölk, sprang kors och tvärs i skogen och fick sen stanna inne i lagårn tills det brunnit färdigt.

Ibland kom åskväder som i vildavästernfilmer. Det kunde hålla på en hel dag, det gick fram och tillbaka.

Mina syskon sov i en liten stuga i andra änden av tomten, och en natt hade jag fått lov att sova där också. Men jag blev så mörkrädd så mamma och pappa fick komma och hämta mig mitt i natten. De hade en primuslampa som sken som solen och väste som fotogenköket.

Vi badade i ån där vi hämtade vatten. Storebror byggde en damm och och dämde upp så det blev tillräckligt djupt för att simma (om man kunde). Han byggde en flotte till mig som jag paddlade omkring med.

Ån var jättelång och gick kors och tvärs genom skogen. Det var jättespännande att paddla uppför den och se vad som fanns bakom nästa krök. Ibland stod det en flock med kossor där och stirrade på mig, och drack vatten. Då blev jag skitskraj och vända om direkt och paddlade ifrån kossorna.

Nu....

... kan man hålla sig för skratt. Var 12 grader inne i går morse. Fast det känns lite gammeldags att gå i långkalsonger inne. Nostalgi det också.
Och kofta.
Man skulle haft vedspis. Så köket i alla fall hade varit varmt.

Men det är himla tjusigt ute.

Nostalgi #4

1950-talet och början av 1960-talet var ingen fröjd för musikälskare. Tro inte alla amerikanska filmer som ska föreställa dessa arma decennier, musiken låg som bäst på Evert Croons nivå! Och då fick man kanske höra honom en gång i veckan, om man hade tur. Pop, 50-talsrock, Elvis, Tommy Steele, Bill Haley och de andra hjältarna fanns inte för oss stackars 50-talister. Utom i kaféets jukebox, och då kostade det pengar att lyssna.

Sålunda lät musik i radio: kl. 18.00 varje dag var det grammofonmusik i en timme, som inleddes med en militärmarsch och ofta slutade med en också. Däremellan fick man höra klämmiga låtar med Lasse Dahlquist, Harry Belafonte (There's a hole in the bucket) och Ella Fitzgerald, Harry Brandelius, och kanske, kanske en Tuff brud i lyxförpackning med Lill-Babs. Eller lika gärna en stråkkvartett, en operasnutt och en folklig visa i arrangemang av Gunnar Hahn. Och Alf Hambe som hummade nåt om timmerkojor.

I början av 60-talet var det piratradion med Radio Syd, Radio Mercur och Radio Nord som ändrade på allt, då var Sveriges radio tvunget att köra populär musik också, och starta en tredje radiokanal. P3. Den som vi i Norrlands inland inte kunde höra förrän sist av alla. 1964 kanske.

Jo, Klas Burling hade popprogram en gång i veckan från 1961, men det var inte alls säkert man fick lyssna på dem, hemmets enda radio stod ju i vardagsrummet. Och det var viktigare att läsa läxor än att lyssna på pop. Pop var skadlig musik som snart skulle försvinna och Gunnar Hahn skulle få tillbaka sin plats i radion.

Sista natten med gänget-filmen stämmer illa med Sverige. Om vi hade haft en dj som Wolfman Jack hade han blivit bränd på bål tillsammande med sina vinylsinglar, av kolarkojeromantikerna och stråkkvartettskostymerna.

Och inte fick man vara långhårig som Beatles var!

Det är därför man ofta ser gubbar i 55-65-årsåldern numera med jättelångt grått hår och hästsvans. De ger tillbaka för sitt lidande när de gick i skolan.

Ha!

Ett lätt reumatiskt långfinger sträcks härmed mot 60-talsfrisörer med överentusiastisk hårtrimmer.

Nostalgi #3

Se den lille gossen som fastnat framför ett TV-avsnitt av ... kanske Villervalle i Söderhavet, en lördagkväll ungefär 1963. Klockan 19.30 var det kvällens höjdpunkt, Villervalle var otroligt exotiskt. Ingen vanlig svensk hade ännu åkt jorden runt på Apexbiljett eller flygliftat runt Asien.
Vi hade bara läst om paradiset i Söderhavet, Sällskapsöarna, Cooköarna, Tuamotu, Raitaroa. Där folk sade "mai tai" när de var hungriga och "tea ora na!" när det kom gäster. Och så åt de hundar som sprang omkring överallt.

Villervalle blev biten av en bläckfisk och han och hans syster Lenalisa var tvungna att gå i korrespondensskola under översikt av sin stränga farmor.

Lördagkvällarna var det fest, lördagsmys skulle det kallas nu.

Vi köpte bakelser från Nya konditoriet i bottenvåningen av vårt hyreshus, såna där med krusig grädde bakpå, kanske utblandad med smörkräm till en läcker gul nyans.
På topp var det bär i genomskinligt daller som var jättegott.
TV-n vsr den vi köpte på avbetalning 1961, som vår hyresvärd hade beställt till alla hyresgästerna. Utan att fråga. Men det var toppmodern mottagning med en centralantenn på taket till trevåningshuset. Många hyreshus såg annars ut som fångläger utanpå med skogar av TV-antennernas aluminiumrör vid varje lägenhetsfönster.

Det fanns knappt TV-apparater att bara hämta hos affären, utan man fick vackert vänta ett antal månader.

Precis som med nya bilar, det kunde ta ett halvår att få hem sin nya Opel Rekord Olympia, även om man hade pengar att betala med kontant.

Den lille gossens fluga var lite fusk, det satt ett gummiband kring kragen så man slapp knyta den.
Notera dessutom nylonskjortan man alltid tog på till fint.
Troligtvis hade han blanka lackskor också, på den här tiden hade man nämligen skorna på inomhus. Golven var kalla och dragiga.

Resten av TV-kvällen kunde det som mest vara en intrssant dokumentär av reporterparet Günes och Barbro Karabuda, om tobaksodling i Turkiet. Om det var en långfilm var den italiensk och inget att skratta åt i första taget. Bittert ris, Cyekltjuven eller annat konstigt. Italienarna sprang omkring och pratade oupphörligt och lät som om de var förbannade på varann hela tiden.

Senast tio var programmen slut. Då gick alla och lade sig. Gossen läste den nya Tvillingdetektiverna-boken, pappa läste en Manhattandeckare han köpt på pressbyråkiosken samma vecka. Natt utan nåd av Mickey Spillane, eller en hårdkokt sak av Fale Burman. Omslagen föreställde blondiner med uppspärrade ögon, i skräck.

Mamma löste korsord i sängen.

Nu tippar det över

Idag är det ungefär lika långt till sommaren som kommer som det är till den som varit. Därför behövs en påminnelse om att det kan vara blått i stället för vitt.
Varmt.
Soligt.

Från en tur med Tsunami 140:an Våga i Luleås innerkust i augusti.

Suck.